Boende och miljö

Fäboda-Pörkenäs områdets naturstig

Naturstigen i Fäboda-Pörkenäs området presenterar naturen invid områdets vandringsleder samt mänsklig verksamhet som har anknytning till detta område. Fäboda-Pörkenäs områdets vandringsleder tillkom år 1981. Leden kringsluter ett område från Torpet invid travbanan till Pörkenäs och Svedja i söder. Naturstigen (och vandringsleden) börjar från Torsvikens travbana i Vestersundsby och löper medsols betraktat via Lussilundsvägen, Mjölkvägen, Mässträsket, Degernästräsket, Långträsket, Svedja, Pörkenäs och Fäboda, för att sedan återvända till travbanan. Naturstigen ligger invid den ca 33 km långa vandringsleden. På kartan kan man se var de numrerade objekten ligger. Man kan mycket väl vandra runt naturstigen i etapper och på så sätt småningom bekanta sig med områdets natur.

För stadens invånare är området känt som bärplocknings-, jakt- och strövområde och som erbjuder rikligt med träsk-, skogsmark- och strandområden. Genom att bygga vandringsleder som är utmärkta i terrängen samt raststugor och rastplatser vill man underlätta för allmänheten att röra sig i terrängen. Avsikten med denna information är att presentera vissa fakta som berör området. Den presenterar i korthet områdets natur, intressanta miljöobjekt samt något av dess flora, historia och geologi. Dessa saker beskrivs också på de 34 st naturtavlor som är utplacerade längs vandringslederna.

Gå varsamt fram i naturen !

1. Torvmark

Mokärr har ett tunt torvtäcke (under 30 cm). Huvudträslag utgör björk och gran.
Dylika rätt virkesrika torvmarksskogar är lönsamma dikningsobjekt. Öppna, virkesfattiga mossar skall däremot inte dikas. En stor del av de torvmarker som staden äger är dikade redan på 1930-talet och nu senare under 1960- och 1970-talet. Gamla dikesområden underhålls och kompletteras.

2. Häxkvast

Ca 50 m i pilens riktning ser du en gran med missbildad topp. Sådana ”häxkvastar” i granar och tallar är genetiska missbildningar och är således ärftliga. Häxkvastar i lövträd förorsakas av en svampsjukdom.

3. Mjölkvägen

Under sommarmånaderna var Mjölkvägen en viktig transportled, en klövjestig, från Vallan till Staraby och Sandsund. Längs vägen transporterade delägarna i fäbodarna mjölk, fil och kärnfärskt smör på tisdagarna och fredagarna till byarna och staden. Den nuvarande stadsplanen för stadsdelen Vallan omfattar också Mjölkvägen.

4. Flyttblock

De stora blockstenarna, av vilka den största är över 5 m hög, fördes hit av inlandsisen för närmare 10 000 år sedan. Isen hade slitit loss blocken från en klippa någonstans i nordvästlig riktning härifrån.

Vegetation
Marken täcks av den gråa renlaven och den busklika vitlaven. På torrare ställen växer ljung och kråkbärsris. Getporsen trivs i fuktigare sänkor.

5. Stortall

Snett till vänster 80 m fram i pilens riktning växer en stortall. Tallen är ett av de större exemplaren i kommunen. Enligt gjorda mätningar är den 25 m hög, 220 cm i omkrets och 120 år gammal.

De längsta tallarna i Finland blir sällan över 30 m höga. Den äldsta tallen finns i Lappland som är drygt 800 år gammal.

6. Mässträsket

En fördjupning av utloppet förvandlade i slutet av 1950-talet Mässträsket från en klarvattensjö till en öppen mosse med tät vassvegetation och med några mindre, fria vattenytor men som under senare år växt ihop till enhetlig mosse. Här finns idag en intressant fågelfauna med bl.a. trana, skrattmås, gräsand, kricka, sävsångare och sävsparv. Mossen är också ett omtyckt ställe för älg.

7. Moränmark

Dikesskärningar berättar om vad som täcker berggrunden. Den vanligaste jordarten i vårt land är morän. Denna består av material som inlandsisen slitit loss från berggrunden, malat sönder, blandat och pressat samman. Moränmarker är därför ofta sten- och blockrika med de enskilda stenarna hårt inpressade i de finkornigare delarna av moränen.

8. Förnyelseyta

På denna yta växte ännu år 1976 ett glest förband av fröträd och mellan dem björk och asp samt förtvinade granar. Fröträdsställningen från 1930-talet gav bara en gles och ojämn skog. För att få fram ny, växande skog, kalhöggs därför restskogen 1977. De högre partierna markbereddes samma år, varefter ytan inplanterades med 2-årig tall våren 1978. Förnyelseytan plantskogsröjdes 1984.

Kalhyggen och skogsodling är oftast enda metoden, då den gamla skogen eller skogar i underproduktion skall förnyas. Kalytor uppkommer också i naturen utan människans ingrepp tex. vid skogsbränder. Skogsmannen ser kalytan som den första fasen i skogens eviga kretslopp och kallar den för förnyelseyta. Förnyelseytor ger oftast god bärskörd.

9. Lövbacka skogsbilväg

Vägen byggdes år 1974 av Österbottens skogsförbättringsdistrikt för att betjäna skogsbruket. Skogsvägen underlättar avverkningar men har också stor betydelse för skötseln av skogarna vid planteringar, röjningar och beståndsvård. Förutom den rent skogliga användningen betjänar vägen också friluftsaktiviteter. Vägens längd är ca. 4 km och du befinner dig nu 3,5 km från Pörkenäsvägen mot höger. Vägen grundförbättrades i samband med nyskiftet hösten 1998.

10. Vågspolade klippor

Här sköljde havets vågor för 2 000 år sedan och spolade bort den tunna moränkappa som täckte berget. Den bortsköljda sanden och leran ligger nu ovanpå moränen nedanför berget.

11. Degernästräsket

Kombinationen av växtlighet och öppna vattenytor har gjort att Degernästräsket har blivit en av våra mest fågelrika sjöar. Här häckar bl.a. nejdens största bestånd av svarthakedopping, trana, tofsvipa, grönbena, drillsnäppa, beckasin, gräsand, kricka, årta, bläsand, stjärtand, skedand, vigg, knipa, och sothöna. Under flyttningstider rastar här sälskrake, sångsvan, svartsnäppa, gluttsnäppa, brushane och smalnäbbad simsnäppa. Fiskgjusen fångar fisk i sjön och där trivs också en rätt så stor skrattmåskoloni.

12. Svalgemossen

För 1 200 år sedan bredde en långlänt, vid högvatten översvämmad strandäng ut sig nedanför dessa klippor. Gråalar växte längs ängens kanter och på de torrare partierna. Vitmosssa och starr vandrade in, och därmed började ängen förvandlas till en mosse. På grund av de dåliga avrinningsförhållandena hölls marken ständigt fuktig, vilket gjorde att döda växtdelar inte förmultnade utan förvandlades till torv. Med tiden bredde mossan och torven ut sig över de omgivande al- och grandungarna. I bottnen på dikena kan man finna gamla stubbar och trädstammar. Torvtäcket är idag över 1 m tjockt, vilket betyder att tillväxten har rört sig kring 1 mm i året.

Före utdikningen hade Svalgesmossen en riklig produktion av hjortron och tranbär. Torrläggningen av öppna mossar av denna typ kan kritiseras. Enligt dagens skogsvårdsrekommendationer dikas inte denna typ av mossar.

13. Långsjön (Långträsket)

Sjöns vatten är näringsfattigt och humusrikt, därav den fattiga vegetationen och den mörka färgen. Här häckar bl.a. storlom, kricka, grönbena och drillsnäppa, typarter för öppna sjöar. Fiskgjusen söker här föda.

14. Trollmyrvägen

Trollmyrvägen kallas också för mittvägen och byggdes i mitten av 1960 talet för att betjäna stadens skogsbruk. Skogsbilvägen grundförbättrades hösten 1998 därför att den också används flitigt för olika friluftsaktiviteter.

Du befinner dig nu i ändan på vägen. Vägavståndet till Pörkenäs gårdsgrupp är 2 km.

15. Granskog

Skogen är dynamisk. Den lever, växer och dör. Den här granskogen är 135 år gammal och avverkningsmogen. Kubikmassan är också hög eller 250 m 3 /ha. Skörden är mogen och kunde redan ha bärgats (enligt lagen här vid 95 år) för att ge plats för växande, livskraftig skog.

Skogsmarken är rätt bördig MT-skogstyp dvs. blåbärstyp. Granen föredrar sådana här friska momarkstyper. Granskogen här längs vägen har kvarlämnats som studieobjekt.

16. Sanddyner

Rätt mycket sand finns i trakten av Jakobstad. Sanden har antagligen kommit med de smältvattenströmmar som rann under inlandsisen eller sköljts ur moränen av havsvågorna. Vinden fick lätt grepp om den finaste sanden här när den gamla havsbotten steg upp över vattenytan. Dynerna här bildades för 1 000 år sedan.

Gammal tallskog

Tallskogen som breder ut sig på höger sida av vägen är 135 år gammal och avverkningsmogen. Skogen har ett högt rekreationsvärde. Målsättningen är att förnya skogen under en lång tidsperiod och i etapper. Skogens framtida hälsotillstånd avgör förnyelsetakten.

Inom skogsbruket strävar man till att producera så mycket grovt och värdefullt virke som möjligt. Genom röjningar och gallringar gynnas de bästa stammarna, vilka liksom här, skall stå kvar till förnyelsen. Huvudstammarna i det här beståndet når en höjd av 21 m och kubikmassan utgör 170 m 3 /ha. För att öka mångfalden i skogen sparas hålträd och trädgrupper vid förnyelseavverkningar. Rekommendationen är den att lämna virke 5 - 10 m 3 /ha på sådana ställen som gynnar mångfalden bäst, t.ex. omkring boträd och källor.

17. Rundhällar

Bergkanten i dessa klippor heter migmatit. De stora sprickorna går djupt ned i berggrunden och har uppkommit i samband med jordbävningar redan för hundratals miljoner år sedan. Själva berget är ungefär 2 000 miljoner år gammalt. Klipporna fick sin form under istiden. En typisk rundhäll är mjukt polerad mot nordväst från isens rörelseriktning, medan sydöstsidan är mera ”trasig”. Det var från denna sida som isen slet med sig flyttblock. Räfflorna på den ”mjuka” sidan har etsats in i berget av stenar som satt fastfrusna i den undre delen av den framglidande isen. Med hjälp av räfflorna kan man bestämma i vilket riktning inlandsisen rörde sig.

Havtorn

Havtorn är en buskväxt som växer på klippiga skär längs den Österbottniska kusten. Havtorn är mycket c-vitaminrika bär och den är Österbottens symbolväxt.

18. Pörkenäs och Mjölkhamn

Ortnamnet Mjölkhamnen vid Pörkenäs har sannolikt uppkommit därav, att Pinnonäs gårds boskap hållits på bete vid Pörkenäs och gårdens tjänstefolk mjölkat korna i Mjölkhamnen, varifrån de rott eller seglat mjölken till gården. Farleden gick söderom Ådön och Bredskär via Stor- och Lillkivikar fram till strandbodarna på Kisor. Detta sätt att hålla kreaturen på bete vid Fäboda och Pörkenäs omtalas i domböckerna redan år 1590.

Enar
Enen är vanlig i gamla beteshagar. Den vill ha ljus och trivs därför på öppna platser. Enen finns också på kalhyggen, men framför allt ser man den ute i skärgården. Bären är viktig föda för fåglar.

19. Myr

Torvmarkerna i Södra Finland indelas i tre huvudgrupper:

Kärr; bördiga torvmarker beväxta med gran och lövträd.
Myrar; ofta magra torvmarker. Myrens huvudträdslag utgör tall.
Mossar; är trädlösa torvmarker med ett djupt torvtäcke. Enstaka träd kan dock förekomma.
Denhär myren får stå kvar i naturtillstånd som variation i skogslandskapet. De äldsta myrtallarna är ca 150 år gamla. Torven varierar mellan 30 och 50 cm.

20. Nyckelbiotop, berg

Skogsnaturens särskilt viktiga livsmiljöer kallas för nyckelbiotoper. Det är ofta små områden vanligen under en halv hektar stora men som avviker märkbart från omgivningen. Tanken är den att dehär områdena skall skötas så att livsmiljöernas särdrag och mångfald bevaras.

I skogslagen ingår sju grupper av olika livsmiljöer som är särskilt viktiga med tanke på mångfalden. Dessa är:

  1. omedelbara närmiljöer för källor, bäckar och sådana rännilar som bildar bäddar för fortgående rinnande vatten samt omedelbara närmiljöer för små tjärnar
  2. ört- och gräskärr, ormbunkskärr samt lundkärr och sådana brunmossar som är belägna söder om Lapplands län
  3. bördiga mindre lundområden
  4. små skogsholmar med fastmarksskog på odikade torvmarker
  5. klyftor och raviner
  6. stup och skogsbestånd vid stupens nedre del
  7. sandfält, berg i dagen, stenbunden mark, blockfält, trädfattiga torvmarker och svämängar som i virkesprodukstionshänseende avkastar mindre än lavmoar

I naturvårdslagen ingår, om dessa områden är i naturtillstånd, därtill nio naturtyper. Dessa är:

  1. naturliga dungar som till betydande del består av ädla lövträd
  2. hassellundar
  3. klibbalskärr
  4. sandstränder i naturtillstånd
  5. ängar vid havsstranden
  6. trädlösa eller av naturen trädfattiga sanddyner
  7. enbevuxen ängsmark
  8. lövängar
  9. stora enstaka träd och trädgrupper som dominerar ett öppet landskap

Biotopbeskrivning
Ett litet berg med ett tallbestånd i varierande ålder. Gran och aspinslag förekommer. Död ved finns (främst lågor). Döende träd förekommer. Berget är ett lagobjekt vilket betyder att det skötselmässigt lämnas orört.

21. Plantskog

På grund av åldersskäl kalhöggs den gamla granskogen här vintern 1980. Samma år på sommaren markbereddes området med Bräcke kultivator. Aggregaten bildar högar därav namnet högläggare.

Markberedningens främsta uppgift är att förhindra andra växter att ta näring från plantor som skall planteras.

Den här plantskogen planterades som försök hösten 1981 med Kanadatall. Pinus contorta heter den också på latin. Tallsorten härstammar från bergsområdena i Kanada. Den växer snabbare än vår vanliga tall. Till färgen är den klargrön.

22. Tallåsar

Säreget för åslandskapet utgör tallskog och de åsryggar som här bildats av havsvågor. Marken och skogen är här en natur som hör ihop och bör behandlas varsamt. Observera de ljusa partierna i terrängen. De består av ett tunt täcke med renlav. Undvik att beträda dessa fläckar. Renlav förnyas mycket långsamt. Det kan ta upp till 20 år innan ett förstört renlavstäcke förnyas. Njut av naturen.

23. Strandvall och dyner

För 700 år dedan skapade havets vågor denna mäktiga strandvall som senare har täckts av flygsand. Dynmarker är känsliga för slitage.

24. Mjölön

Detta är inte lingon- utan mjölonris. Bäret liknar ett lingon men har en mjölig konsistens och är därför föga smaklig. Mjölon växer på näringsfattiga sandmarker.

25. Gallrad skog

I början på 1940-talet såddes denna tallskog. Skogen har sedan dess röjts och gallrats år 1980 vid 40 års ålder. Vanligen gallras bestånd första gången vid 30 års ålder. Gallringen utförs i det skedet när träden står så tätt att kronorna tar i varandra. Efter första gallringen skall omkring 1 200 stammar/ha stå kvar. I första hand vill man med gallring tillvarata gagnvirke som annars skulle självdö och ruttna ned. Vid gallring gynnas de bästa stammarna som då får en ökad tillväxt. Gallrade välskötta skogar är utmärkta friluftsområden.

Beståndet stamkvistades i december 1984 till 5 m:s höjd. När man stamkvistar uppkommmer en kvistfri vedmantal som på sikt ger kvalitetsvirke till ett högre värde. Vanligen kvistas tallbestånd som är ca 10 m höga till 4 meters höjd. Man kvistar ca 500 stammar per hektar som varierar mellan 11 - 15 cm i tjocklek på brösthöjd. Som regel kvistas inte bestånd som har grövre kvistar än 30 mm.

26. Alskog

Gråalen är typträd för de österbottniska stränderna. Alen når fram till högvattenlinjen. Utanför denna tar strandängen vid. På en dryg halvmeters höjd över högvattenlinjen börjar granen konkurrera ut alen.

27. Sammetsskogen

Skogsskötseln i området bedrivs med tanke på områdets natur-, rekreations- och landskapsvärden. Skötseln inriktas på att bevara alla säregna träd, endast vindfällen och farliga träd tas bort. I sammetsskogen upparbetas vindfällen när de är fler än 2 st/ha. I övrigt får beståndet växa vidare, om än tillväxten i ett 130-årigt tallbeståd är ganska obefintlig. Yngre tallgrupper som är täta röjs och gallras. De här ingreppen medför att vi får en skog som förändrar landskapsbilden mycket långsamt. Av naturvårdsskäl försöker staden också hålla bort ris från stigar och skräp i naturen.

28. Nyckelbiotop, karg myr

Biotopbeskrivning: Träfattig torvmark insprängd mellan berg, väldigt få träd växer på torvmarken, endast några tvinvuxna tallar. Kanten runtomkring är rätt brant. I kantzonen finns tvinvuxna tallar med knuten krona. Andelen död ved är liten, men objektet är klart avvikande från övrig skogsmark och lätt att avgränsa och urskilja samt litet till arealen. Myren klassificeras som lagobjekt vilket medför att den inte dikas.

29. Plantskogsröjning

Genom röjning överförs tillväxten till de bästa stammarna, vilka med goda kronor kan öka sin tillväxt och stabilitet mot skador. Efter röjningen skall det kvarstå omkring 2 000 stammar per hektar. Ur naturhänsyn är det viktigt att lämna träd och buskar som producerar bär såsom en, rönn, hägg och brakved. För många fågelarter utgör de en viktig föda.

30. Gammalt stengrund

För ca 2 000 år sedan svallade havet över dessa klippor. Bränningarnas kraft och vinterisens pressningar skapade den stengrund som nu ligger som ett långt röse på den högsta delen av hällområdet. Människor har senare använt de runda klapperstenarna för olika ändamål.

Stensättning
En ca 200 m lång, ca 1 m bred stensättning som går i riktningen sydväst-nordöst och har stensättningar i tvärriktning med 1 meters mellanrum. Fenomenet är tillsvidare okänt till sitt ursrung. Eftersom den sträcker sig från toppen av ett berg ner i en mossig sänka torde den härstamma tidigast från mitten av 1700-talet. Därigenom torde den ha anknytning till storskiftet, dvs. vara grunden till Solskiftet, som genomfördes på området och som fortfarande gäller. Uppe på berget finns fingformiga stensättningar som kan ha fungerat som uppbevaringsställen för villebråd. De geografiska namnen vid Fäbodakusten har ju anknytning till fiske- och jaktresor som karelarna gjorde längs vattenledsystemet från sydost fram till Bottniska viken under tiden före Nöteborgs fred (1323). Därefter fortsatte tavastlänningarna i stället för karelarna.

(Kisor = Kivisaari, Storkivikar = Isokivikari, Passkarn = Paasikari, Kullikari, Wäckelax = Vehkalaksi, Vehkalahti).

Oberoende av vad forskarna kommer till när det gäller stensättningarnas ålder, är de ändå tillräckligt gamla för att räknas som fornfynd enligt lagen om fornfynd.

31. Bergbunden mark

Hällmarkerna har föga virkesproduktionsvärde och lämnas därför i naturtillstånd vid avverkningar. Hällmarkerna räknas till tvinmarker vilket betyder att virkesproduktion är mellan 0,1 - 1,0 fm 3 /ha och år.

Tall förekommer på bergbunden mark, men blir ofta tvinvuxen. Enstaka tvinvuxna björkar och granar kan också förekomma. Marktäcket består av risväxter som ljung, getpors, lingon och odon. Av mossor och lavväxter förekommer renlav allmänt som ger en speciell prägel åt hällmarken.

Bergbunda marker är ypperliga vistelseområden för rörligt friluftsliv men en viss försiktighet måste dock iaktas ty områdena är känsliga för slitage.

32. Björkproblem

Staden utför en del försöksverksamhet i sina skogar. Här är ett av dem. År 1975 avverkades här fröträd, varefter 2 - 3 -årigt björksly röjdes från uppkomna stubbskott. Efter röjningen lämnades 2 000 stammar/ha kvar.

Här intill på höger sida kalhöggs skogen 1975 varefter området röjdes rent från allt lövsly. Kalytan markbereddes sommaren 1975 och inplanterades år 1976 med 2-årig tall.

Vid röjning skall inte lövsly lämnas annat än i stora luckor. Lövslyet växer snabbt i början och tar lätt över, i stället för de tallar som här borde gynnas med tanke på virkesproduktionen. Också efter en ”renröjning” av sly, repar glasbjörken sig och kan senare fylla ut tallskogen utan att hota tallen

33. Tjärdalen

Från 1600-talet fram till senare hälften av 1800-talet spelade tjäran en central roll i nejdens ekonomi. Från Jakobstad exporterades årligen t.o.m. 20 000 tunnor tjära samt en del av tjäran kokades på Nätinabban (söder om Gamla Hamn) till beck. Gårdarna hade också mindre tjärdalar för husbehov.

34. Vallan

Området söder om Fäbodaviken, ”Wäkelax”, Wäckelax, Wettilax, Wetilax, som det kallades på 1700-talet, var det viktigaste fäbodområdet i Pedersöre. Den dåtida viken gick från Märsträsket nära Staraby som en långsmal farled ända till Fäbodaviken. I den södra ändan av viken fanns ”Fäbodvallan” eller Vallan som urspungligen hörde till kyrkobyn. Efter storskiftet tilldelades området Vestersundsby skifte. År 1773 var fäbodarna på Vallan ända upp till tjugo stycken. En kilometer norrut vid den nuvarande Fäbodaviken fanns ännu större fäbodområde, ”Kattrumps fäbodar” som år 1773 omfattade till och med 44 fäbodar med tillhörande stugor och fähus.

Widgetområde (Innehåll)
Widgetområde (Nere)